Inom tvångsvården av barn har det växt fram en informell socialtjänstpraktik som kallas uppväxtplaceringar. Uppväxtplaceringar är inte reglerade i lag. 

För att säkerställa rättssäkerheten ska beslut om tvångsvård fattas av domstol. Att socialtjänsten betraktar en LVU-placering som permanent ligger alltså utanför domstolarnas kontroll. Även om en återförening på sikt borde kunna ske – det vill säga föräldrarnas brister är övergående – kan domstolen inte ålägga socialtjänsten att arbeta mot en sådan. Att en så ingripande åtgärd som ett permanent skiljande av barn från deras föräldrar inte kan prövas av domstol är rättsosäkert. 

Uppväxtplaceringar strider mot kravet på likabehandling. Eftersom uppväxtplaceringar inte är lagreglerade finns det inga kriterier för när socialtjänsten ska frångå LVU:s återföreningsprincip. Eftersom några (överklagbara) beslut inte fattas skapas heller ingen vägledande domstolspraxis. Som vid all oreglerad myndighetsutövning uppstår därmed en risk för olikbehandling, då varje socialtjänst upparbetar egna informella rutiner. Att förutsättningarna för familjeåterförening varierar mellan landets socialtjänster innebär en risk för olikbehandling. 

Uppväxtplaceringar blir ofta en självuppfyllande profetia. För att familjeåterförening ska vara möjlig krävs ett umgänge under placeringstiden. När ett barn uppväxtplaceras slutar dock socialtjänsten arbeta för en hemgång, vilket leder till stegvisa umgänges begränsningar. Att föräldrarna inte har utövat umgänge – och anknytningen därmed ”brister” – blir sedan ett skäl för fortsatt tvång. Placeringsformen i sig kan alltså skapa en rundgång mellan olika beslut.

Du kan läsa mer i nedan artikel: 

https://www.svd.se/a/Or097l/debattorer-uppvaxtplaceringar-en-placering-av-barn-bortom-laglig-kontroll 

Advokaterna på LEX Advokatbyrå har gedigen erfarenhet av mål om omhändertagande enligt LVU och att uppträda som offentligt biträde i domstol. Läs mer under LVU